För 9 år sen fick jag min första son och vi har suttit ihop, gjort allt tillsammans, anpassat oss åt situtioner, han har verkligen stått ut med mycket men alltid uppfört sig och varit tålmodig.
Nu sista året har han upptäckt att kompisar är viktigare än mamma och jag får inte krama honom inför kompisar längre och intresset att vara med mig har svalnat.. det tog lite hårt först då vi suttit ihop, han skulle ju vara mamig förevigt!!!
Men efter lite tanke verksamhet så inser ju jag att ska han bli man i framtiden så måste navelsträngen kapas lite då och då.
Han är en fantastisk ung man med humor, tävlingssinne, bra kompis och omtanke om andra så någonstan har vi lyckats jag och hans pappa som är separerade och det känns otroligt bra i mamma hjärtat, min önskan är att han ska vara en människa som bryr sig om andra men oxå som är rädd om sig själv och sin egen familj i framtiden.
I dag så forlovande jag mig och jag sa till min son att den dag jag dör så får du min vigsel ring!
-ok vad ska jag med den till? frågade han.
- ja du kan ju sälja den och få en slant!
- men mamma är du tokig!!! den vill jag ju spara som ett minne av dig!
Kan man bli annat en stolt!? Inte för att jag vill att han ska gå och sörja mig när jag dör utan för att han älskar mig idag och värdesätter mig som mamma idag, vad som händer i morgon har vi ingen aning om. dessutom tror jag att man ska jobba för att få vara värd titel som mamma!
MIn son, min hjärta…..
