Ja det är ju så här att jag ska gifta mig i sommar och till saken hör att jag aldrig tänkte gifta mig, dels för att jag är ingen som längtat efter det och dels för att jag inte trodde att nån någonsin skulle stå ut med mig så pass länge och ändå vilja fortsätta vara med mig resten av livet!!!
Helt sjukt känns det att jag hittat en man som vill det och dessutom verkar han inte vara nervös det minsta, sen är det väl så att när en tjej som jag får en sån här chans så är det once in a lifetime och då är det bara att hänga på tåget 
jag däremot blir nervös inför stora beslut och detta är ett jättestort beslut, kan känna att jag får svårt att andas ibland, inte för att det inte känns rätt utan bara för att i 35 år har jag helt förlita mig på att klara av det mesta själv och har aldig förlita mig på nån annan, kan låta trasgiskt i sig men så har jag lärt mig leva.
Men dem senaste åren har min blivande man lärt mig att lita på honom fullt ut och att världen inte faller ihop om jag låter nån annan göra saker, alltså lärt mig be om hjälp, han har lärt mig att man kan bråka och tycka olika och det betyder inte att vi inte älskar varann, det betyder bara: att just nu tycker vi olika och det är ok. Han har aldrig velat förändra mig eller min personlighet utan han älskar mig bara för att jag är jag, helt sjukt roligt!
Idag har vi köpt förlovningsrinnar och om en vecka sitter dem på fingret och de kommer att kännas som att det blir mer och mera verkligt…..
Jag längatar tills vår bröllopsdag men innan vi är där ska jag drabbas av migrän ett hundratals gånger, vara lite bridecilla, få lite ångerst men det ska nog bli bra tillslut tror jag och hoppas jag.
Men nu är det helt vanlig lördagskväll med stjärnor på slottet, ett glas vin och sen godnatt…..
